Finito

De tappra gossarna har återbördats till hemlandet och nu återstår att bearbeta och komplettera det material som vi samlade ihop längs "The Texas BBQ Trail". Därmed har den här bloggen kommit till sitt slut och det är dags att säga tack till alla er 37 läsare av dessa rader.

Tack tack.

Hej då!

Nike+

Nä, Daniel håller inte på att mäta sitt blodtryck. Han är just hemkommen imorse efter en joggingtur på en mil runt i Central Park. Nu kan synka sig med webben och hela tiden mäta sin utveckling, löpkurva och vad massa annat det nu var. Tack vare sitt nya NikePlus-kit. Mycket trevligt.

Good night, New York

My mother came to America
Sailed through the harbor of hopes and of dreams
Back in the Thirties
With the streets paved in gold
And the sky laced with moonbeams

Mothers and daughters, fathers and sons
Here in the free world, we're the lucky ones

All of my yearning
All of my hunger
Maybe I'm learning
Sometimes I wonder
Good night, New York

Before the Kennedys
Before the Beatles
Before the Vietnam War
Back to a time when anything was possible
Having less meant knowing more

Brothers and sisters, uncles and aunts
Here in the free world, for that second chance

All of my yearning
All of my hunger
Maybe I'm learning
Sometimes I wonder
Good night, New York

My mother came to America
Sailed through the harbor of hopes and of dreams
And here in the future
I hope I've not failed her
Cause nothing's the way that it seems

All of my yearning
All of my hunger
Maybe I'm learning
Sometimes I wonder
Good night, New York

(Good night, New York - Nanci Griffith - one of my favourites)

Smith & Wollensky

Som på julafton.

Proppmätta!

Vi har haft våra 2 timmar i lyx och överflöd. I konsumtion och förbrukning. I frosseri och girighet. Känns åtminstone så efter en komplett måltid på Smith & Wollensky. Tack Joel & pappa Per!




Daniel och den stora vinlistan.




Färsk havssmakande hummer till förrätt med olika såser till. En vit Sauvignon Blanc ackompanjerade förträffligt. Himlen är nära nu.





Därefter varsin sirlion steak, min New York Cut (by the bone) och Dannes utan, Medium rare. Hallelujah moment.





Sirlion close up.





Och avslutningsvis en pecanpaj för mig och jordgubbar och glass för Danne. Varför ser jag inte glad ut? Det var jag ju!!





Hej då från oss alla. Time to go home.

Who'll stop the rain?

Long as I remember the rain been comin down.
Clouds of mystry pourin confusion on the ground.
Good men through the ages, tryin to find the sun;
And I wonder, still I wonder, who'll stop the rain.

Det har regnat på oss idag. Mestadels jättemycket. Och när vi snart skall gå ut för att käka middag så säger väderpresentatören på TV att det skall tokregna. I lördags var det jättefint väder här, men då var vi 4 timmar västerut i Austin. På onsdag skall det bli stålande sol från klarblå himmel men då är vi 6 timmar österut, i Sverige. Känns som att någon gör detta med flit mot oss.

Dagen har annars bestått av en ganska sen frukost i hotellets restaurang Lily, följt av lite sightseeing per fot under varsitt nyinköpt paraply. Vi har passat på att shoppa lite och sen har jag ägnat en hel del tid i em åt Escape-artikeln. Kommer bli mycket bra. Om jag får säga det själv :-)

Om ungefär 20 minuter skall vi avsluta vårt middagsätande in the States med att smörja kråset med varsin biff på Smith & Wollensky (som det visade sig att vi bor grannar med). Joel och hans pappa Per tipsade och vi ser med stort intresse fram emot denna upplevelse.

The boys are back in town

Vi är i The Big Apple och sprang det första vi gjorde till Apple-store och köpte varsitt Nike Plus-kit. Nu skall här tränas och joggas jädrarimig. Vi startar imorgon bitti i Central Park :-)

Annars har vi promenerat lite på stan och tog oss sen till Dynasty, en bra kinesisk krog runt hörnan från Roger Smith Hotel där vi bor. Vi käkade Dim Sum ikväll och varsin himla spicy huvudrätt som vi sköljde ned med en Zinfandel och Oolong Tea.

Skönt avbrott från allt långsamtrökt kött. Faktiskt. Gick förbi Sparks, men det var stängt.

Godnatt!

(P.S. det skumpade rätt bra från Austin till NYC idag)

En liten paus i bloggandet

Howdy

Nu åker vi till New York.

Congress Ave Bridge

Det här är Congress Ave Bridge i Austin, under vilken vi två hurtbullar tar våra morgonpromenader, joggar och håller våra workoutpass. När man passerar under bron hör man en kakafoni av pipande. Under bron bor nämnligen ca 1,5 miljoner fladdermöss som varje kväll under sommarmånaderna flyger ut från bron i svärm för att söka föda.

Eftersom både jag och fotograf Olsén har vampyrfobi sen Drakula-filmerna på TV i vår barndom så håller vi oss därifrån. Men annars sägs det vara en intressant upplevelse att betrakta.

Den närgångna åsnan

Denna åsna ville inte låta sig bli fotograferad med teleobjektiv. Den ville vara med på ett foto taget med vidvinkel. När fotograf Olsén klev ur bilen för att ta kort på åsnan, kom den springande och ville kela.

Salt Lick

Mission accomplished! We're done! Finished!

Vi har varit på Salt Lick i Driftwood och ätit varsin comboplate - och nu är allt annat oviktigt. Vi bryr oss inte om fler BBQ-ställen. Förmiddagens besök på Iron Works inne i Austin är meningslöst att nämna. Vi ställer in morgondagens tidiga besök på Stubb's och kastar de BBQ-såser vi hittills köpt på oss, i papperskorgen på hotellrummet.

Jag var rädd att min upplevelse för 12 år sen härifrån skulle visa sig vara något jag bara intalat mig under alla dessa år, något jag förstorat upp och haussat så till den milda grad att dagens besök skulle bli en gruvlig besvikelse.

Men så var det inte.

Varenda tanke och superlativ jag tänkt och nämnt om detta ställe motsvarar precis mina förväntningar och Danne slevar i sig allt på tallriken - t o m potatis och bröd - i en sån hast att jag blir helt imponerad. Och det är han också. Han säger till servitrisen att det är den bästa barbecue-måltid han ätit och hon blir mycket glad.

Till råga på allt festade vi till det på en alldeles utsökt (men för stor) Blackberry Cobbler till dessert. Lysande.

Salt Lick är och förblir # 1. Det är vi helt eniga om.

Efteråt åkte vi runt och chasade lite oväder, men när vi inte hittade något försökte vi oss på lite sunset-vyer, men det gav inget denna kväll heller. Vi är nog inga chasare när allt kommer omkring.

Imorgon lyfter flyget till New York.

Moby Dick

Genom världshavens ändlösa vattenvidder går den vita valens vandring. Moby Dick kallar sjömannen honom och vad som förtäljs om Moby Dick i skansar och på däck kan få den djärvaste att blekna. Den vita valen är stor nog att vräka ett fullgott skepp överända och slug nog att överlista den erfarnaste av de män som sysslar med valfångst.

När man siktar hans vita huvud med den underligt förvridna käken och den väldiga framfenan med de tre ärren – då lägger man om roder. Alla gör så – alla utom kapten Ahab på skeppet Pequod.

Dagen igenom står han ensam på däck och spejar ut över havet, natten lång stöter hans träben fram och tillbaka över det tysta däcket. Det är Moby Dick som har tagit hans ben en gång och gjort honom till en linkande krympling. Kapten Ahab har svurit att jaga den stora vita valen runt Kap Horn och Goda Hoppsudden och runt Malströmmen och runt alla helvetets avgrunder.

The Ginger Bread Man

Cicci,

Han är inte så brun egentligen. Kolla mig i nästa post, jag är nästan lika brun - och det är jag som kör bronzern!

Superheroes for abused children

Governor Rick Perry har beslutat sig för att få Texasborna att må bättre. Därför har han hittat på ett program som skall få invånarna att röra på sig mer kontinuerligt. Idag beger sig tusentals Texasbor ut på gatorna i Austin för att delta i detta running event som är en riktig folkfest.

På stan träffar vi Superman och Batman som springer en mil idag för abused children under temat:

Every child needs a hero. Every abused child needs a superhero.

MItt i det roliga, ett mycket bra sätt att sätta fingret på en viktig fråga.

Starkt. Fint. Bra gjort!

In action

Så här ser våra dagar ut. Jobb, jobb, jobb.

This is my photographer, Mr Olsén, in action. Jag slipper dock släpa på alla tunga kameror, utan nöjer mig med block, penna och en liten digital bandspelare som väger 40 gram.

En ska bort

En av dessa grillsåser skall bort. Vilken?



Rätt svar: Burken längst till vänster. Det är inte en sås - det är en seasoning rub.

Åska

Kollegan Olsén har bestämt sig. Han överger nu sitt jobb som AD på Utsikt för att bli stormjägare. Efter gårdagkvällens skyfall med åska och tromb så har oväder blivit hans stora intresse.

Se mer coola bilder på Dannes blogg (varifrån jag också snodde denna från igår kväll). Där kan ni också se hans unika bild på en livslevande Hjorthare, den mycket sällsynta lilla mördarkaninen som är lika sägensomspunnen som den berömde snömannen, men som Danne igår lyckades fånga på bild i ett ögonblick då den var lite oförsiktig.

Åskjägarbloggen

Thunderstorms ikväll

Vi åkte till The Oasis, restaurangen vid Lake Travis som tar 1800 gäster. Mao behöver man inte beställa bord, det är bara att droppa in. Solnedgångsbilderna Danne skulle ha tagit gick om intet då ett stort grågrått moln beslöt sig för att skymma solen de sista 50 minutrarna, men vi fick blixtar och dunder istället så resan var inte förgäves. Och så fick vi äta middag också.

Det var livemusik på The Oasis också. The Eggmen spelade Beatles-covers bättre än vad jag kan tänka mig att Beatles själva skulle ha gjort idag,

Skall be Danne om en blixtbild imorgon.

Keep it greasy

Vår man från pepparkakelandet köpte en flaska grillolja från Black's i förmiddags. Den har han smort sig med nu när han steker sig vid hotellets pool.

Och ett par till

bilder från min hårt tränande rumskompis

Bilder från Daniel

Jo, hans Hasselbladare tar bättre bilder än min iPhone. Erkänner det nu... Bilder från Black's och Smitty's:

The story 'bout Bald-Headed John

John's got a sausage

Yeh man
John's got a sausage
Yeh man
John's got a sausage that will make you fart
John's got a sausage that will break your heart

 

Frank Zappa

Smitty's Market

På Smittys Market i Lockhart träffar vi John Lillilove, en bjässe som t o m får mig att se liten ut. Vet inte om det är hans storlek, att han aldrig varit utanför Texas, att han i princip jobbat på restaurangen sen han var 12  eller att han inte använder Internet som gör det, men han verkar inte så influerad av omvärlden och han ser ut att ta dagen och verksamheten lite som den kommer.

När jag t ex frågar hur länge han bbq-ar sin brisket så svarar han bara:

Til it's ready.

Och de jobbar inte med någon speciell temperatur för att tillreda maten, här är det dörrarna i restaurangbyggnaden som tjänar som fläkt och ordnar det drag som behövs i ugnarna. Det är därför man öppnar restaurangen kl. 7 på morgonen eftersom "vi måste ändå ha dörrarna öppna eftersom vi startar tillagningen då och då kan gästerna lika gärna få komma", säger John.

John tillverkar också sin egen korv, men den är till skillnad från korvarna på Southside Market och på Black's inte brandad och säljs inte på annat ställe än på Smitty's Market . Men de gör 15.000 ringar i veckan och allt går i princip åt i restaurangen (en del köper hem korven också).

Här gör man nästan all korvtillverkning för hand. De har två små och väldigt gamla maskiner; en för blandning och en för stoppning. Men man knyter t ex ändarna på korven för hand, vilket innebär 30.000 knutar i veckan, 120.000 knutar i månaden och närmare 1,5 miljoner knutar varje år. Enformigt? Tja, jo, kanske.

Det var först 1999 då Nina öppnade Smitty's (det finns en restaurang till - Kreutz Market - i familjen men jag anade viss konkurrens och ett uns av familjekontrovers mellan Smitty's och Kreutz) som man började med side dishes till köttet. När de började koka bönor (här används inga konserverade bönor, de kommer torra och i säckar) och göra potatissallad var det många BBQ-puritaner som förfasade sig över förfallet, inte minst tyckte man på Kreuz att det var alldeles för liberalt att servera sådant. Men ett år senare så tvingades också de att servera tilltugg.

Här ser vi också ett riktigt skräckfilmsslaktarskrubb med gamla köttkrokar hängande i taket och vi skyndar snabbt ut ur rummet. Om lokalerna där man lagar maten, bakom själva restaurangen, är riktigt häftiga så är den del där gästerna äter inte riktigt lika "old-fashioned" eller häftig utan påminner snarare om en lagerlokal med lysrör i taket och långa bänkar.

Här äter man också på butcher-paper. Det finns inga plates och inga gafflar. Däremot får vi varsin engångskniv som vi skär vår fat steak, shoulder pork loin, korv och brisket med. Till ribsen blir det bara fingrar.

Fotograf Olsén som har en fobi mot att bli kladdig om fingrarna har bekymmer. Och våtservetter är förmodligen alldeles för modernt på Smitty's.

Maten här är helt ok, men inte lika bra som på Southside och Black's. Bättre än på Mikeskas dock. Såsen var också ok, men inget vi särskilt la på minnet (gick inte att köpa på flaska, finns helt enkelt inte buteljerad så).

Men vi lämnar inte Lockhart hungriga, det skall gudarna veta. Det tar emot att erkänna, men när vi äter ikväll så blir det nog fisk, kinamat eller något annat. Det kommer ju en dag imorgon också - och då har vi Salt Lick i Driftwood på programmet och skall väl möjligen klara av Stubb's eller Iron Works inne i Austin.